rosajosefina.blogg.se

Söndagmorgon, solen skiner och vindarna är oförskämt lugna. Jag och Tommy promenerar som vanligt ner till stranden med en enda tanke i huvudet: Öde, stora, kritvita stränder. Matsäcken är packad i den lilla kylväskan och allt är frid och fröjd. Vi betalar en av männen vid den lilla kajakhytten och blir tilldelad en blå tvåsits kajak, en exakt likadan (kanske samma?) som vi paddlade i för 3,5 år sen! Det är lågvatten och vi vandar en lång bit med kajaken innan vi kommer fram till det grunda havet, vi vadar ännu en bit innan vi sätter oss till rätta i den lille båten och ger oss iväg. När vi äntligen parerat oss förbi stora stenar och badande människor sätter vi kurs mot den högra klippan längst ut i viken. Den som döljer de vackra, fantastiska stränderna men som ingen annan verkar någonsin ta sig till, de andra paddlarna beger sig mot vänstra sidan och betydligt närmre Monkey beach "latmaskar" tänker vi men är glada över att få ha dem ifred ändå! Det känns lite mer äventyrligt så... 

 

När vi äntligen kommit ut en fin bit från stranden och finner oss själva på djupt vatten är vi noga med att inte komma för nära den stora klippan som skjuter rakt upp ur havets djup och sträcker sig mot himlen, havet är upprört här och vågorna kastar sig självdestruktivt mot bergväggen. Vi tycker båda att det är en dålig idé att ge oss in i den fighten och styr ut mot horisonten för att skaffa oss en bredare marginal. Vi sugs in mot bergväggen gång efter gång och med all vår kraft paddlar vi så att skummet yr, vi sätter sikte mot tryggare och lugnare Monkey beach som helt plötsligt tycks befinna sig väldigt långt in på ön... En ström drar tag i oss och välter oss nästan över, vi tappar kontrollen och guppar ut mot horisonten. Adrenalinet i ådrorna börjar pumpa upp oss och vi lyckas återta vår kurs och komma framåt, i kampen mot havet känner vi oss väldigt små. Havet sväller och greppar oss gång efter annan, vågarona slickar våra röda knän och tynger hela tiden ned den lilla avlånga plastbåten. Vi befinner oss nu mitt ute på öppet hav och ingen av oss minns hur länge vi kämpade innan det plötsligt blev mörkt. Vi befann oss i havet, vi hade vält och för en sekund måste jag varit under kajaken för jag såg inte vad som var upp eller ner. Men jag hittade ytan och kippade girigt efter luft. Paniken var ett faktum... Jag insåg omgående att vi inte alls syntes längre från någon av stränderna och att vi befann oss minst 1 km från land. (Nej, vi hade inte flytvästar och ja, det finns hajar, och ja båda tankarna for genom våra huvuden) Med en kraftanstängning av guds nåde försökte vi gång på annan att välta tillbaka vår lilla båt som svikit oss. På tredje försöket lyckades vi välta tillbaka den med gemensamma krafter och vi rafsade snabbt ihop våra grejer som låg och guppade runt oss; väskor, flipflops, ett par byxor och en keps. Det enda vi inte lyckades rädda var våra två vattenflaskor. Vi kom upp i kajaken igen men de höga vågorna lät oss inte finna balansen utan vi kastades åter i havet innan vi till sist lyckades ta oss upp och paddla in mot närmsta land som bestod av en stor, ogästvänlig, svart sten men kändes då som vårt enda hopp. Kajaken var nu fylld med vatten och därför väldigt tung, vågorna sköljde över oss gång efter annan men vi lyckades ändå hålla balansen, även om det var på håret många gånger...

 

När en longtailbåt dök upp blev vi så lättade att vi nästan grät båda två och jag lyckades i glädjeruset tappa min paddel. Men han plockade upp oss, paddel och kajak och puttrade in med oss till stranden. Känslan av att få gå på den stadiga träbåten efter en timme i kajaken var obeskrivlig mina ben darrade så jag knappt kunde gå. Vi kommer alltid vara vår räddare evigt tacksam! Och nej, vi kommer inte att göra om det!

På kvällen gick vi sedan ut och firade livet, vi dansade natten lång medan senmonsunens skyfall dränkte hela ön men trots att vi fick vada hem på sandiga gator och att vi dansat så vi knappt kunde gå på måndagen var vi lyckliga hela vägen för vi hade fast mark under våra fötter!