När cirkeln är sluten

 
Eftersom många undrar hur det är att vara tillbaka hemma igen och för att det känns fel att lämna bloggen i New York tänkte jag göra ett komma-hem-inlägg. Sen tänkte jag dela med mig av några dykbilder som vi tog när vi tog vårt dykcert på Cozumel, det mesoamerikanska revet är det största på norra halvklotet och det näst största i världen, bilderna är mörka eftersom de är alla tagna på mellan 15 och 18 meters djup.


10/3-2015 Cozumel, Mexiko

 
Det känns alltid skönt att sätta fötterna på svensk mark efter lång tid utomlands, här vet vi hur det funkar, det finns inget skrämmande och vi behöver inte visa någon utresebiljett eller redogöra för vart vi varit, vart vi ska bo och hur länge vi ska vara här. Det är rent, det är fräscht och när väskorna först inte vill komma på bagagebandet oroar vi oss ändå inte, vi har mer kläder och skor här. På det sättet känns det alltid tryggt att komma hem. Men redan på flygbussen in till stan börjar det vrida sig i magen; allting ser likadant ut. 
 

10/3-2015 Cozumel, Mexiko
Det tar ett tag att återanpassa sig, den omvända kulturkrocken är alltid värst, tycker jag. Men det är skönt att inte hela tiden ha koll på vart man lägger sitt pass, att behöva ta ut massa kontanter och gå vilse med massa värdesaker på fickan. Det är trygghet som är skönt att vila i en stund, lagom länge för att påbörja nya projekt och planera nya äventyr. 
 
Sen tänkte jag dela med mig av planerings tips om man vill göra en långresa på egen hand och inte vända sig till dyra företag som gärna sätter ihop dem för dubbla pengar. Momondo.se är min nya favoritsajt för flygbiljetter men mitt tips är att efter en sökning där gå in på det aktuella flygbolagets hemsida för ibland har de kampanjpriser och säljer samma biljett mycket billigare; ju färre mellanhänder desto bättre. Köp mat och underhållning på planet där det går, det är värt det. Vi har haft med varsin väska som vägt mellan 12 och 18 kg, vi har köpt mat på plan redan vid bokningen där de erbjudit det, sätesreservation på långflygningarna Stockholm-Bangkok, Phuket-Gold coast och New York-Stockholm, men inte på några andra, vi hamnade ifrån varandra på ett flyg Honolulu-LA och då kunde vi byta platser och sitta bredvid varandra ändå. För det är mycket roligare att flyga om man har någon att prata med. Vi lade på 17800 kronor per person på flygbiljetter. Är man lite flexibel, behöver man bara ett kort med en schysst reskassa, en packad väska och en biljett ut i världen. Resten löser sig. Även om man kanske får komma hem tidigare, åka en annan rutt eller stryka saker man verkligen ville göra. Det är ingen idé att sitta och spara år ut och år in till den perfekta resan, för den finns inte. Det finns inte en chans att se och göra allt under en och samma resa, världen är för stor, budgeten ofta för liten eller tiden begränsad men även om inget av det skulle vara ett problem så blir man också trött och lite avtrubbad. Man ledsnar på flygplatser, på att packa och packa upp hela tiden, mad ledsnar på att vänta, på att ta avsked och på att hela tiden börja om på en nya plats med nya människor. Den där underbara känslan när man äntligen kommit fram byts efter ett tag ut mot trötthet. Jag skulle vilja påstå att de jag träffat på som varit ute länge alla är överens om en sak; det går en magisk gräns vid ungefär tre månader av att resa runt, sen börjar det slita lite. Det är lättare när man är beredd på det. Men det är väl där någonstans som tålamodet tryter lite grann och resandet blir ens vardag på gott och ont. Då kan det vara skönt att stanna två veckor på ett ställe och pusta ut lite, men det finns också en viss risk att man fastnar lite längre än man tänkt sig. Därför är det bra att kunna vara flexibel och hålla så mycket som möjligt öppet. 
Men myrorna kommer snabbt tillbaka, detta är vansinnigt beroendeframkallande!
 Tre veckor hemma, sen längtar hjärtat ut i världen igen. Det här är det bästa vi gjort!


 Världen har inte sett oss för sista gången.  

Vårkänslor i Amerikat

 
Vår plan, att byta den eviga sommaren mot vår, visade sig vara bristfällig. Det första som mötte oss på var en snöstorm. Och där står vi som två idioter utan vinterkläder... Vilken jävla tur att vi hittat varsin jacka några dagar tidigare och inte sparat det för att New York är roligare att shoppa i! Nummer två i välkommen-till-det-stora-äpplet-paketet var att Tommys väska bestämt sig för att hoppa på ett annat flyg och alltså befann sig på rymmen...  Men både våren och väskan dök upp dagen efter och allt var åter frid och fröjd!
Så nu har vi njutit i fulla drag av några fantastiska vårdagar i denna aldrig sovandes stad.
22/3-2015 Central Park New York, USA
22/3-2015 Times square New York, USA

Sedan blev det en riktigt ordentligt utmattande födelsedag med tårta och kaffe på sängen, promenad i solen över Brooklyn bridge och långlunch i Little Italy innan vi begav oss till the standard hotels rooftop bar för att ta en drink medan solen gick ner över Manhattan. Alltså vilken magisk upplevelse! Jag var så nöjd så det fanns inte.

23/3-2015 Standard Hotel New York, USA
23/3-2015 Mulberry Street New York, USA
Utöver det så har vi sightseeingat, promenerat i Central Park och lyssnat på live jazz, lite allmänt livsnjuteri helt enkelt! Vi har haft en så himla bra resa, det känns väldigt overkligt att vi åker hem imorgonkväll. Efter ett halvår på resande fot kommer det vara konstigt att stå still igen, men med handen på hjärtat ska det också bli lite skönt, att få krama om alla och att få pusta ut och tänka "vi överlevde det här med"! Vi ses i Stockholm!
 

23/3-2015 Brooklyn Bridge New York, USA

 


24/3-2015 Central Park New York, USA
 22/3-2015 Central Park New York, USA

Snart är glada resan slut, slut, slut...

Nu har vi inte länge kvar med vår, som det börjar kännas, eviga följeslagare solen... Hur ska vi klara oss ända till sommaren i Sverige nu? Vi lapar för fullt tills skinnet lyser rött och bilarna gör hastig halt så fort vi kliver ut i trafiken. Men hellre röd än vit eller var det tvärt om? 
Förra veckan var helt fantastisk, den vi tillbringade så mycket vi kunde av vår vakna tid i havets djup. Där nere är fan fiskar glada, ingen får vare sig äta eller peta på dem. Vi såg gigantiska humrar (alltså de riktiga -djuren) som var ute på promenad där nere på 18 meters djup, det var ganska mäktigt, de var så stora att en hel familj hade kunnat hålla sig mätta i nästan en vecka. Dessvärre har jag fått ge upp hoppet om mina sjöhästar för denna gång, de har varit utom sikte. Men det gör inget, en vacker dag stöter jag på en! 
För att få tillbaka känslan lite efter solens heta strålar så har vi idag roat oss med att fota havssköldpaddor, ja igen! Men det är så jäkla svårt när vattnet trycker på hela skärmen samtidigt, det tänkte de inte på på Dri-Dock när de gjorde de vattentäta fickorna, eller så var det precis det de gjorde men var alldeles för sugna på att ta helg... Men det blir alltså så klurigt att jag skrämmer iväg andra snorklare för att spotify går igång i mobilen på högsta volym, eller så råkar jag aktivera selife-kameran och lyckas ta 100 foton på mig själv istället för sköldpaddan... 

17/3-2015 Akumal, Mexiko
När vi har spenderat tid på land så har vi nästan brunnit upp, det brukar sluta med kall öl och har vi tur bra musik. Vi hänger runt med Emma och Daniel som vi träffade en kväll här på hotellet, vi köpte några öl och insåg snabbt att vi rest ungefär samma rutt men missat varandra tills nu. Men det felet är nu korrigerat och vi har tagit igen för förlorad tid kan man säga...



14/3- 2015 Playa del Carmen. Mexiko
På fredagmorgon tar vi farväl av värmen och vänder vår blick norr ut, men innan vi kommer tillbaka hem till Estocolmo så ska vi fira min födelsedag i staden som aldrig sover, världens huvudstad det stora äpplet och så vidare... 26/3 klockan 11 på förmiddagen dimper vi kalla och förvirrade ner på Arlanda efter vårt hittills längsta äventyr. DET är vemodigt kan jag lova!
Emma och Josefina
Daniel och Tommy
Så nu är ni med i bloggen!